30 apr. 2015

bvkgf1 - fotografi - uppgift littrsemi v 18







jag kikade igenom hängningen, utställningen och verken. två gånger. först själv, sen var ja klar men mötte min mors polare tillika min barndomskamrats mor och gick en vända till med henne. tittade på allt, fastnade på vissa men inte på andra. jag ska försöka texta ner här en reflektion rakt ur huvudet från gårdagen. vad intresserade mig och inte och varför jag tror så är fallet. Hur jag avkodar utställningen. 


först och främst. jag märker att jag fortfarande har svårt för video när det kommer till utställningar. jag finner ingen ro att sätta mig ner de minuterna som verket behöver. detta samtidigt som jag själv gärna jobbar med rörlig bild. jag tror på andra arenor, andra plattformar. internetbaserat där du hemmavid har tiden, man tittar igenom på annat sätt. eller så är det bara min tanke. videon i det svarta rummet var tyst. men rörde sig. intressanta förvända färger. negativ. gillar det lite men var där inne i max 30 s innan ja gick ut igen.
problemet när man inte tar in verket ordentligt(som man bör/kanske ska enligt seden...) är väl att man inte riktigt får kommentera det hur som helst. lite som att se de 5 första minuterna av en film och sen stänga av och tro sig få ha en åsikt om filmen. man har ju liksom inte sett den. man kanske har fått en första känsla men det räcker kanske inte alltid. Lisa Grip heter konstnären.



sen vart det verket med video som inte vart videos. det vart stillbilder på en tv där man förväntade sig rörlig bild men där man kunde lyssna på ljud via hörlurar som hängde undertill. lyssnade snabb i en hörlur, gick sen vidare. varför gör jag såhär..? där och då blir jag typ lite stressad tror ja, jag hinner inte ta den tiden. en bild som är framför mig läser jag av på sekunden. intresserar den mig stannar jag och gräver djupare, läser kanske titel och konstnär samt info kring projektet. men video är ngt annat. snabbt ska det gå. 


fort fort. bildanalysen går fort, funderar på om det inte borde vara så att nu när man ändå är så pass lärd i ämnet och analysen att det borde gå långsammare då man borde analysera mer eller typ mer noggrant? eller är det så att man gör det fortare och fortare precis som vilket proffs som helst som hållit på ett tag? jag gillade iaf bilderna på män som var hos barberaren. det lilla jag hörde var en kvinnoröst som snackade om patriarkala strukturer. Siri Lo Lidbeck heter konstnären.


note to self: ska du använda rörligt, gör det intressant.



den tredje rörliga videon hittade jag på tredje våningen i det vita rummet. den handlade om hur en tjej pratar om hur hon valt att blondera sig, att hon egentligen har en annan färg på håret. det är det första jag hör. tankarna går snabbt till att man vill passa in. passa in i lytt land. ny kultur. nytt sammanhang. filmen skjuts på en plexiglasskiva som hänger ner från taket av en kanon. bakbelyst. plexiglaset är matt, känns som den vart behandlad i efterhand för att filmen ska kunna ses. det är en kass betraktningsvinkel med detta sätt. men det gör det hela snarare intressant än är irriterande. 
 

 



 man hör rösten men ser inte på en gång vem som talar, man får orientera sig framåt och där, där ser man det. Gunèll Kuliva konstnär.















I stillbilderna var desto fler. Det fanns människor som printats ut på billigare papper, blivit fastlimmade på plywood som sen vart figursågade. Detta var typ sista steget i en process där bla performance i det offentlgia rummet hållit igång konstnären. Dessa plywoodskivor var stora som


 


 


små, innehöll hela som delar av kroppar. Många gånger var det ställningar byggda för att få fotot att stå upp. Min första tanke var rörigt, det var liksom många plywoodverk på samma lilla yta. För många. Kanske borde provat att ta ner antalet. I beskrivningen av verkat stod det ngt om just byggarbetsplatskänslan, det röriga som äter upp golvyta, och luften ovanpå. Jenny Simmar konstnär. 












På den norra väggen hade man byggt en stor vit vägg som buktade in i rummet. På den hänge stora fotografier på både människor och betongstad. Bilderna var kontrastfattiga och mörka. Dova. Dystra. Emma Torneus konstnär. 



I ena hörnet återfanns några verk som kändes väldigt strama. Strikta. Perfekta. De hängde på en mörk skiva som ramade in denna konstnärs verk. Verken i sig vart intressanta när man kom nära. Det var ngn fyrkant i dem som visade på någon form av synvilla eller något. Jag förstod inte vad det var eller hur man gjort vilket gör att ja kommer ihåg det nu och triggar mig att förstå. Att vilja forska vidare i det, lösa pusslet som startade i mitt huvud. 
Ida Nissen konstnär.

I katalogen hittade jag ett verk av Andrea Grundt Johns - Two days at sea (2014), väldigt intressant panoramabygge av flera olika exponeringar av horisonten där borta där havet och himlen möts. Mörkt hav och oftast grå himmel. Hittar tyvärr inte detta verket i utställningen.. Antingen väl gömt eller inte med. Osäker på vilket.
Men jag tror iaf att jag hittade andra grejer som Andrea gjort, det kan ju vara så att horisonterna försvunnit under processen, för andrea ställde ut olika glasskivor i olika storlekar. Hon leker med spegelbilder. 
 



En massa små fyrkantiga speglar på olika plattformar i olika mönster. Vissa visar spegelbilder andra ngt annat. Gillar främst de som står på rad, i kö, på det svarta podiet. Förstår det inte och jag gillar det. Det är inte självklart hur detta placeras in i fotografiet. Glasskivor har man använt i framkallningen. Speglar visar ju ett fotografi så de kan ja lättare plocka in. De ofärdiga speglande kuberna som saknar någon sida eller två är också intressanta, de visar något som jag som betraktare inte skulle se annars, andra vinklar och synfält. Ibland är man själv synlig och ibland inte. Blir typ interaktivt, man rör sig runt verket, letar intressanta grejer mm. Också intressant i katalogen, särskilt rutan där uppmaningen är att lägga ngt som speglar sig och sen läsa texten.

Asså det är några konstnärer kvar att skriva om, men jag väljer istället att sammanfatta detta som att det är svårt, svårt att sätta samman en samlingsutställning med så många olika verk i samma lokal. Det blir ofta rörigt och verken jobbar inte alltid ihop, utan de snarare stör varandra kanske. Detta är en problematik, jag har sett smärtfria lösningar, men det är likförbannat svårt.

Det vita rummet funkade med de två konstnärer som var där, den blonda tjejen fyllde rummet med minst 5 olika verk som åt upp plats och energi. Pappershögarna från migratonsverket, den lilla studion, det inramade beslutet om medborgarskap, svartskallelampan i neon och filmen. Intressant.
Och grabben längre in i rummet som ramat upp 5-6 biljardbordsdukar. Noll procent fotografi om du skulle fråga de flesta. Jag köper det. Gillar tanken att det kommer bli fotografi om du bara vågar titta tillräckligt länge. 



Det jag försöker visa på här är väl något försök till avkodning av verken. Hur jag upplever dem och läser av dem, avkodar förmodade meddelanden som producenten(fotografen) vill visa mig som mottagare. På sidan 211 i Wells tredje version står det om just kodning och avkodning. Det är Stuart Halls tankar som kommer upp om hur fotografen som producent kodar verken, för att sen lämna över ansvaret till oss mottagare att avkoda. Koderna i form av symboler och tecken hänger ihop med kulturen som de skapas i. Vår bakgrund påverkar också kodning och avkodning, vi har alla med oss en ryggsäck som vi använder oss utav, erfarenheter, egenskaper, kön, etnicitet, ålder, klass, sexualitet, religion mm påverkar hur vi upplever och läser in olika verk. Hall pratar om på s 212 om att det finns 3 olika sätt att läsa av bilder:
A dominant reading - att man ser det som producenten ser/skapar/vill skapa.
A negotiated reading - att man delvis ser det som producenten ser/skapar/vill skapa.
An opptional reading - att man inte alls ser det som producenten ser/skapar/vill skapa. Man hamnar i direkt konflikt med det skapande budskapet.

Jag funderar på om man som producent egentligen ska bry sig om detta. Särskilt i processen. Man har det kanske inbyggt men att det skarvas lite då och då, man vill ju liksom inte begränsa sig i processen kring så till vida att man backar för att man inte vågar. Att man tror sig veta att betraktare kommer se det på det här eller det här sättet. För ja menar, vet man redan det tidigt så va fan, hur kul är det då att fortsätta.

Hur mycket tänker du på hur ditt verk kommer uppfattas nu den 15 maj? Bryr du dig?

För jag personligen gör ju det men jag tänker ändå mest på att jag, som producent, måste få ut ngt av detta gestaltande och att det kommer hämmas av att jag bromsat och låser in mig. Jag påverkas ju av utställningen på röda sten, jag ser intressanta saker och mindre intressanta. Det är ju min personliga tolkning som bygger på min ryggsäck, mina intressen och mina tankar kring vad jag ser där och då. Dagsformen spelar förmodligen också den in, på både producent och betraktare. Denotationen är förmodligen väldigt liknande oberoende betraktare av ett verk. Men konnotationen som Barthes snackade om(s210) handlar ju helt om ryggsäcken. Vad har du med dig för glasögon i den och vad visar dem. Dina visar liksom annorlunda än mina, jag ser allt i rosa vad ser du? Barthes pratar om att det dokumentära fotografiet är mest dominant eftersom det kanske visar på mest fakta, verklighet. Samtidigt är ju inget fotografi verkligt, det kan omöjligt vara helt objektivt för att visa en exakt verklighet. Det är alltid någon producent som ställt in olika inställningar och perspektiv och visar oss hens verklighet, inte verkligheten. Konnotationen arbetar med sociala och kulturella erfarenheter, de ser olika ut hos oss alla. Denotationen är väl den som kan ses som mest verklig, och också då mest dominant. Eller?

När jag gick runt där såg jag spår av vernissagen dagen innan, jag fotade spåren och kom att tänka kring om man kan skapa en utställning av en utställning. Eller iaf genom en. Jag plockade med mig två kataloger och annan info om utställningen. Jag ska hem och klippa och klistra ihop en egen katalog, testa. För katalogen var isig väldigt fin. Väldigt bra. Hade kunnat vara ett egen verk.
Stjäl som en konstnär. Den boken har jag hemma i bokhyllan. Ska bläddra igenom den så fort jag är hemma från turkiet. Sen kommer det förmodligen tjuvas en det. 




(jag vet att ja skriver mycket ibland + att bilderna är i en jvla oordning. sorry.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar