vad:
sen handledningen i måndags har jag fortsatt mitt arbete kring kriget. här under följer mina anteckningar från handledningen och flertalet utav dem har jag plockat in i processen.
jag ser min distans till kriget som både ett problem och en tillgång. jag lyssnade på tendens olika program om flyktingar som flytt till Sverige och deras berättelser. En kvinna berättade om hur hon kröp över bergen på knä för att undkomma gränspolisers blickar samtidigt som hon bar på ett barn i magen. Hon berättade om hur hon tänker att hennes upplevelse av krig och flykt gjort henne till en bättre människa som uppskattar livet mer eller på ett annat sätt än den som inte behövt uppleva krigets fasa. och det var också något som pratades om under handledningen att det kan komma positiva saker ur kriget när röken lagt sig.
det kan ju vara så att jag lever mig in i mitt krig, min magra erfarenhet av krig i det som finns runt omkring mig. just idag är det inte överdrivet mycket krig i spel för min del men det har varit en del precis som jag skrivit i tidigare inlägg. men det är ju bara på låtsas, fiktion, inte verkligt. jag känner mig fram här. vad som är ok och vad som gränsar till inte ok. när fiktionen blir verkligheten. när jag närmade mig det då vart det läskigt. plastvapen av plastskräp som kändes lite för verkligt, det va konstigt, en jävligt konstig känsla faktiskt. kanske nödvändig dock.
hur:
mitt krig. genom spel. genom landskapet. genom medierna. min spelkarta. mitt kamouflage.
jag gör mitt egna krig. jag fyller mitt landskap med det som syns i kriget. stridsvagnar, soldater, helikotrar, död, civila, blod, vapen mm. jag återgår till det analoga ritandet. det slarviga, det kalkerade, det projicerade, gråskala + grönt. medierna svämmar över av krig, blod och ond bråd död. det är nästan ett övermäktigt antal bilder som kastas mot mig, rörliga som stilla, men alla med samma hemska känsla. när strömmen av bilder och rapporter blir så stor så påverkas, iaf jag, människor och kan både bli nedstämda, rädda eller avtrubbade mm. den avtrubbade känslan känner jag igen själv. man hör och ser vad som sägs men efter veckor av rapporter från Syrien så är det lätt att jag ändå inte hör eller ser. man blir avtrubbad. det kanske är en försvarsmekanism för att orka fortsätta. orka fortsätta leva som jag gör, där jag är i den vetskapen att det är hemskt någon annanstans men jag har det iaf bra. eller bara som försvar från att inte gräva ner mig totalt. jag vet inte. men jag känner mig ofta avtrubbad men bara ibland rädd.
bilderna ur medierna från Syrien försvann inte denna gång. fotona satte sig i magen och åkte upp på väggen, i mig, bredvid mig, runt mig. gamla bilder från D-dagen behövdes också de för att fylla ut min strand och himmel med båtar. krigens historiska faktum gör sig ofta påmind. alla dessa svartvita foton från män som är på väg in i döden, som ses som kanonmat, som kanske överlever för att bli hyllade som hjältar eller bli vanställda krigsveteraner med förstörda kroppar och huvuden. alla dessa bilder blandas med mig i mitt landskap.
jag har ett vapen. ett skarpskjutargevär som fungerar precis som det ska. iaf för mig. jag planerat att försöka snickra ihop fler typer av vapen/bomber längre fram. men idag räcker mitt gevär. men detta har jag legat ute i landskapet och skyddat mitt hem. min ö. på 1500 meters avstånd har jag makten över andras liv, om de inte ser mig först vill säga.
jag är tvungen att kamouflera mig. jag vart brun/grön, grå/brun/grön, ska bli gråare. men framförallt.
jag är grön.
"grön är liksom en färg som signalerar att något är snällt."
9.43 in i morgonpasset i p3 den 28 nov 2013.
jag gick för långt i denna bild till höger i fotot ovan med färgerna. bilden i färg till höger är version ett, den till vänster i blyerts är version2. jag skulle ha bromsat när hjärnan sa stopp första gången. det gjorde ja inte och körde fullt ut å nu får jag ändra och göra om. i andra versionen fyller jag på med saker som jag missat i första och bilden blev fylligare med än mer tyngd. i den nya versionen så fattas det gröna. jag tänker kamouflera kroppen hela vägen upp till halsen med grön + symboliska krigsmarkeringar under ögonen likt den översta bilden av dessa fem ovanför denna lilla text.
den här bilden lade jag upp i veckan. jag kan inte sluta tänka på dårarna i Usa, Tyskland, Finland mm med sina agg mot samhället, skola eller systemet som gör att de väljer att skjuta omkring sig och döda folk till höger och vänster. återigen det här med fiktion och verklighet.
i spelen där jag varit som närmst krig kanske har jag som sagt spenderat en del tid. jag har under min tid på lindholmen där jag utbildades till grafisk designer med specialicering mot 3d och visualisering gjorde vi i klassen ett avslutande projekt där vi gjorde en bana, en mod till Battlefield 2. vi gjorde hela Lindhomlens campus och området kring där i 3d och plockade in detta i spelet. efter några veckor av forskande, programerande, modellbyggande mm så satt vi där spänna framför datorerna med spelet och vår bana framför oss. spelomgången drog igång och vi delades automatiskt in i olika lag och så börjades det utforska den miljön som vi själva tolkat och gjort till vår egen. en spännande process, än mer som projektledare för just detta projekt.
jag har också för att koppla till spelet igen gjort en skissad karta över ön och dess militära delar och inslag. jag har försökt jobba med liknande färger och symboler mm som jag tidigare har sett i spelvärlden.
varför:
jag har mönstrat en gång i tiden men inte gjort lumpen. jag står som reserv fram tills dess att jag är 35 och kan när som helst fram tills dess bli tvångsinkallad till militärtjänstgöring om Sverige skulle hamna i konflikt eller krig. min mönstring, mina erfarenheter av data/tvspel, filmer, de militära poster som finns i mitt landskap samt nyhetsinslag via diverse medier mm är det närmsta jag har kommit krig. andra har varit betydligt närmre. kriget kopplar jag till min vilja att kunna prata om svåra ämnen i bildämnet precis som döden i förra kursen. kriget och döden hör ju liksom ihop. tyvärr.
det kan vara någon form av personlig bearbetning av mitt krig. jag skriver ofta mitt krig men jag vet inte varför. jag för inget krig, är inte med i något heller. iaf inte än.
jag vill undersöka varför något så hemskt som krig också kan föra något positivt med sig. hur i allt elände så kan sjukhuspersonalen ta en pause och spela fotboll mitt i natten i ljuset från en bils strålkastare.
barn som leker i kriget. barn som leker krig långt utanför detsamma. vuxna som tävlar i e-sport där vapen köps och mord räknas på samma sätt som ett mål i hanboll eller poäng i basket. ha alltid ett allvar i leken, samt lek i allvaret, då ska ni se att allt blir bra.
i mina framtida klasser kan jag inte vara rädd för att våga ta upp ämnen som krig, död, missbruk, våld mm. konsten är en ventil för att tala om sådant. inte bara tala kanske utan även provocera, vända och vrida på problemen, bearbeta mm.
Uppdat.
jag vet inte om jag fått med allt jag vill säga och visa. om jag kommer på något så uppdaterar ja och skriver även så i inläggets inledning eller rubrik samt märker uppdateringen så som jag märkt detta avsnitt.
konstref.
Scott Waters.
målare och tidigare militär bosatt i Kanada som jobbar med krigen och människorna i det. ofta soldater i konstiga och surrealistiska situationer med sina vapen och krigsmaterial.
smith journal.
hipstertidning från Ägget som hon letat upp från australien.
Bea Uusma.
härligt nördig insöad människa som inte låter någonting stå i vägen för hennes intresse. gillar bokens upplägg, grafiska språk, design, foton, texter, ritningar, förklaringar. hade jag gjort en bok om samma intresse så hade min bok sett snarlik ut. gillar hennes sätt att jobba. tack Henrik för att ja får låna din bok.
snubbe som jobbar med collage. han blandar det maskulina kriget med blommor och andra mjuka värden. Scott Waters gör liknande grejer på vissa verk men här är det mer foto + collage som tilltalar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar